MIN TRÄNINGSFILOSOFI

Två saker präglar min filosofi om träning och löpning. För det första har jag nått den ålder då jag ganska enkelt inser att jag aldrig kommer att komma ner till mina forna dagars prestationer. För det andra så har jag numera en fysisk begränsning på grund av den aortadissektion jag fick i maj 2012. Av den anledningen betyder inte bra tider på olika distanser så mycket för mig. Jag söker numera en upplevelse i mina tävlingar och framför allt den sociala gemenskapen. Att träffas vänner och umgås före, under och efter en tävling, det är den ultimata kombinationen för mig idag.

 

Men skall man tycka det är roligt att träna så måste man ha ett mål. Och det absolut största målet jag har nu för tiden är att återigen få genomföra en Ironman. Tyvärr har jag blivit tvungen att släppa planerna på att springa Badwater. Jag blir äldre och min kropp signalerar mer och mer att detta kommer att bli lite to much. Som kompensation skall jag i alla fall besöka Death Valley och springa några kilometer där i alla fall, jag får helt enkelt nöja mig med det. Vem vet kanske kan jag återuppta dessa Badwaterplaner om läget skulle ändra sig men som sagt, just nu måste jag släppa det mest av hälsoskäl.

 

Naturligtvis har jag tidsmål men de är mycket blygsamma och har mycket lägre prioritet. Blir det ett personligt rekord så blir det och då är det mest ett kvitto på att träningen fungerar och att jag gjort rätt. Jag har ändå svårt att förstå dessa som hysteriskt lägger ner tid och tränar för att gå under vissa tider och framförallt när det blir blodigt allvar. Tyvärr så underblåses denna mentalitet av olika löpartidningar som hela tiden sprutar ut artiklar hur man skall bli snabbare på milen, maran eller vad det nu är. Varför måste man hela tiden springa så himla fort? Varför skall detta var en ledstjärna för löpträning? Varför kan man inte bara nöja sig med att springa och njuta? Jag känner några som hållit på så och det har slutat pladask med platt fall och långa skadeperioder. De personliga rekorden kommer när de kommer. Som Ni förstår tycker jag om att anstränga mig till det yttersta och det är väl orsaken till att jag dras till mer extrema utövningar som långdistanstriathlon - typ Ironman och ultralopp. Jag sitter faktiskt och funderar på att någon gång kanske kunna genomföra en dubbel eller till och med en trippel Ironman. Men min grundregeln är - ju längre, desto roligare och desto mer lockande.

 

 

Å andra sidan har jag som ultralöpare inget behov av att springa fort. Naturligtvis kommer ju kommentarerna från jante-svenskarna att man inte har en talang för att springa och därför gömmer sig i ultraträsket. Och...??? Jag hindrar ingen från att springa fort, det är individens egna medvetna val och jag har gjort mitt val. Men det jag är ute efter är att det inte skall vara tider som skall styra träningen, utan viljan och glädjen att träna löpning. Jag kan inte förstå varför jag måste träna intervaller och maxa för att ta mig under 50 min på milen? Jag har ju ändå inget med pallplatserna att göra. På Midnattsloppet skulle jag kanske avancera från plats 4600 till 4000. För mig finns det ingen som helst anledning till att träna så hårt och dra på sig skador för att avancera ca 600 placeringar och ändå veta att det är 4000 placeringar till att ta. Låt de som vill hålla på med detta men låt de som vill få gör valet själva, utan att det skall prackas på av en allmän mentalitet. Jag säger inte att detta skall upphöra, det finns ju de som tycker att det ger något. Jag ger bara min syn på saken. En gång i tiden var jag en hyfsad snabb löpare, med 40:08 som bäst på milen och hade nog gått under 40 om jag fått fortsätta då. Så jag har inte varit en snigel i alla år. Numera inser jag också min begränsning (vilket alla definitivt inte gör) och anpassar mig därefter. Det viktigaste är att man springer oavsett det går i styrfart eller i hög fart. Det ger mig mer att i ett lugnt tempo kunna springa länge, hålla igång maskineriet under många timmar. För att göra detta måste man också gå in i själv och leta fram egenskaper man inte trodde fanns. Det handlar inte bara om att springa långt och länge. det handlar också om en inre resa, om att gå på upptäcktsfärd inom sig själv. Att jag nu vurmar för att för att springa långt, länge och med låg intensitet har också att göra med det faktumet att jag har en trasig aorta som inte tillåter högintensiva insatser. Jag måsta anpassa mig till verkligheten och jag är evigt tacksam samt lyckligt lottad att jag kan få träna över huvud taget.

 

Jag är mer imponerad av en person som kan gå utanför sin box och prestera något utöver sin förmåga än en person som kan springa milen under 40 minuter. Snälla! Missförstå mig inte. Att springa under 40 minuter på milen är grymt bra - helt fantastiskt. Även under 60 minuter. Men en person som kommer och slår ur underläge och lyfter sig själv är imponerande! Till exempel kan jag ibland på det utmörkta forumet jogg.se läsa ett inlägg där någon skriver i stil med: "HURRA! Idag har jag lyckats springa 2,5 km utan att stanna!" Dessa inlägg värmer mig varmt om hjärtat. Denne person har ju faktiskt överträffat sig själv och ofta gjort detta efter en både mental och fysisk uppförsbacke. Denna typ av inlägg tillhör mina favoritinlägg. För jag anser att denne person verkligen har gjort en prestation. Troligtvis uppmuntrar en sådan här framgång till ytterligare träning. Många glömmer att vi en gång har lyckats springa 2,5 km utan att stanna. Man behöver inte vara ultralöpare som jag. Det räcker att man rör på sig.

 

De som kör med argumentet att det rör sig om 40-årskris, 50 årskris är i mina ögon, enbart pajasar. De som fäller sådana omdömen är helt enkelt rädda för att göra denna resa och har troligtvis inte det som krävs heller. Det kan också bottna i avundsjuka också. Så det hela är faktiskt så okomplicerat som att jag vill springa för att jag trivs med det. Det är avstressande, som får mig att koppla av (Ja! Det är faktiskt sant!) och ger mig fina upplevelser för kropp och själ. Dom som inte vill springa slipper men de får väl också acceptera konsekvenserna av detta. Bilden nedan sammanfattar min syn och filosofi på löpning och träning.

 

 

MEN! Och här kommer ett viktigt men. Ni kommer att upptäcka att jag har tidsmål på olika distanser. MEN! Jag har satt ganska modesta mål och jag kommer INTE träna för att slå dem. Men om jag skulle uppnå tidsmålen så är det enkom en positiv insättning i den mentala banken. Vissa tidsmål är också satta för att jag skall ha en hyfsad marginal att fullfölja vissa lopp inom stipulerad maxtid. Märkvärdigare än så är det inte. Springer jag milen under 60 minuter är jag nöjd och det räcker för mig och nu för tiden är jag nog väldigt nöjd om jag kan springa milen under 70 minuter med tanke på min aortadissektion.

 

En vän till mig skrev en gång så här: "Idag tänker jag avlägga ett besök vid utmattningens allra yttersta gränstrakter." Detta lilla citat har jag fallit pladask för. Jag måste faktiskt erkänna att jag verkligen trivs mycket bra i landet utmattning. Resan dit är alltid ett helsike, men varje gång man kommit därifrån, så har man gjort det med ett leende. Sådan är jag. Du är inte klok, säger många. Jag säger inte emot, men hur kan dom veta det? Det viktigaste är att jag trivs bra med det jag gör. Och med tanke på mitt senaste bakslag (aortadissektionen) ligger följande citat av Chris Kostman - tävlingsledare för Badwater Ultramarathon: "It will not probably gonna kill you. And if it's not gonna kill you - what's the big deal?"