REHAB EFTER EN AORTADISSEKTION?

 

Rehab efter en aorta dissektion är i absolut första hand att hålla blodtrycket under en strikt kontroll. Regelbundna datortomografier är också en del. Dessa görs normalt med ettårsintervaller. Eftersom blodtrycket är avgörande för rehaben innebär detta att den drabbade inte får lyfta allt för tunga vikter. Den drabbade tvingas till medicinering resten av livet.

 

Motion rekommenderas. Vad gäller löpning är detta också OK, men först efter klartecken från läkaren som då kan konstatera att dissektion inte har ökat. Fysisk träning kan ske låginetensivt.

 

Däremot skall styrketräning bedrivas mycket sparsamt. Eftersom extremt tunga vikter belastar kroppens blodkärl väldigt mycket.

 

MIN REHAB EFTER AORTADISSEKTIONEN

 

PÅ SJUKHUSET

 

EFter att ha konstaterat att min dissektion var av typ B (från aortabågen och nedåt) och inte typ A (från uppåtgående aorta och aortabåge) betydde det att jag inte behövde genomgå öppen kirurgi, utan kunde behandlas med blodtryckssänkane medicin.

 

Läkarna vill ha ner mitt övre (systoliska)blodtryck till under 120 och till en så låg nivå som patienten klarar. Det är en kraftfull och brutal blodtryckssänkning. I mitt fall fick jag ett helt lass med blodtrycksmedicin. Bland annat nitoglycerin intravenöst. Den var jobbig, eftersom den öppnade alla blodkärl mer eller mindre på max. Det gav mig huvudvärk av stora mått. Detta nitrodropp fick jag ha ganska länge.

 

Jag låg 8 dagar på CIVA, man mätte blodtryck i båda armana och jag var inkopplad till en mängd apparater och mätinstrument. Det var verkligen en rigorös kontroll av mig. Inget lämnades åt slumpen. jag kunde inte röra mig. Efterbehandlingen på hjärtintensiven bestod i att hålla ner mitt blodtryck och övervaka mig. Personal var inne hos mig varannan timma, dygnet runt och mätte blodtryck. Detta pågick i ett par veckor. Den som tror att man vilar på ett sjukhus är totalt fel ute. Det är en myt. Det pågår hela tiden saker, man hör signaler och ljud dygnet runt, även om det inte är höga ljud. Detta gäller oavsett man ligger i enskilt rum eller på sal. Jag låg på enskilt rum utom den sista 1½ vecka jag hade kvar innan jag fick åka hem.

Återhämtningen tog ganska lång tid och den gick sakta, men jag var inställd på det och alla som kom till mig sa det också. Det var ett budskap som jag inte kunde undå och ett av de fall som jag inte var så förtjust i överinlärning.

 

Min sängrehab gick förutom att hålla blodtrycket nere att få i gång mina lungor, som sjunkit ihop under min långa tid som sängliggande. Man hade på röntgen sett vätskeansamling i mina lungor och det ville man ha bort. Jag körde 30 till 60 minuter varje dag i en CPAP. En mask för ansiktet som blåste in luft med ganska bra fart. CPAP:en var lite meckig med att få tät. Satt den inte rätt fick jag utblåset i ögonen, inget roligt. Det kändes som att kyssa en vindtunnel. Ni kan se på bilden. Det som sitter till vänster i halsen är CVK:n.

 

 

 

Jag fick även blåsa i en slags pipa stup i kvarten. Den påminde om en haschpipa och hade en strypning som gjorde att man fick ta i för att få igenom luft. Denna skulle jag köra så ofta som möjligt, helst 3 - 4 gånger om dagen och varje gång skulle jag ta 10 - 20 tag i pipan. En riktigt trist övning.

 

 

Jag var mest inriktad på att lägga upp en fälttågsplan, på hur jag skulle komma tillbaka till träning. Jag gav aldrig upp min tanke på att komma till Badwater. Det är nog Badwater som varit en ledstjärna för mig under min rehabilitering. Den nästa sista veckan fick jag gå en tur runt avdelningen, då i sällskap med en sjuksköterska. När jag sedan lämnade det enskilda rummet och kom in på en sal, fick jag komma upp och gå. Jag blev till och med uppmuntrad till att göra detta. Rörelse och motion var bara bra sa läkarna. Jag hade förvisso en annan definition på motion och träning än vad dom hade. men jag insåg att det var ganska meningslöst att ta den diskussionen då.

 

Sista veckan hade jag stegat upp en bana runt avdelningen och räknat ut att den var ungefär 160 m lång. Dagen den 10 juni, efter gjorde jag mitt första träningspass. Ett "tidslopp" på 15 minuter för att se hur långt jag kom. Den gången kom jag 1020 m. Detta gjorde jag varje dag fram till utskrivningen den 15 juni. Till personalens stora förvåning och kanske beundran.

 

När jag äntligen fick åka hem, fick jag två förhållningsorder av läkaren:

1. Lyft INTE mer än 5 kg!

2. Håll koll på blodtrycket!

 

Inte uttalat, men jag har läst mig till detta i olika forum och fick det bekräftat senare av min hjärt- och kärlskirurg. Håll pulsen under 70 - 75% av maxpuls.

 

Mina redskap!

 

 

 

Vidare sa hon att det var bra om jag var ute och promenerade. Inga problem, detta. Men som sagt detta med motion är ju en defintionsfråga.

 

HEMMA

 

JUNI
Jag kom hem från sjukhuset efter 35 dagar. De tre första dagarna var jag helt stilla. Men det var verkligen upp och ner. Ena stunden kunde jag känna mig hur pigg som helst och det kunde tvärvända till nästa stund då jag var så trött att jag bara somnade. Det gick verkligen upp och ner. Tröttheten kom snabbt över mig, utan någon större förvarning.
Jag behövde några dagar att anpassa mig hemma. Det låter konstigt med 35 dagar på sjukhus har satt sina spår. Nu var det helt plötsligt tyst. Inget spring i dörrar in till rummen. Ingen som kom stup i kvarten för att dela ut medicin, ta blodtryck, diverse blodprover. Jag sov på oregelbundna tider. På sjukhuset låg jag på ett rum med allt inom räckhåll. Nu hade jag saker utspridda på två olika plan. De första dagarna var jag tvungen att planera lite för att få så lite spring i trapporna som möjligt.


Jag orkade stundtals inte titta på TV eller läsa och kunde somna var som helst. Jag var mentalt trött då jag började slappna av efter sjukhusvistelsen. Mycket tankar virvlade och saker och ting den senaste månaden började landa. Jag hade inte så mycket problem med yrsel och blodtrycksfall som sjukvårdspersonalen varnade för, vilket förvånade mig. Min aptit var inte stor första tiden, jag var lite rädd att äta för mycket. Kanelbullehistorien hade satt sina spår.


Samma dag jag åkte hem så köpte jag en blodtrycksmätare och jag börjar mäta blodtryck. Dessa mätningar fortsätter jag med än idag. Jag mäter i snitt 5-6 gånger per dag. Kan tyckas överambitiöst, men jag har också järnkoll på mitt blodtryck och har kunnat presentera mer detaljerad statistik över detta än när jag var på sjukhuset. Detta skulle visa sig vara en stor fördel längre fram med mina läkarkontakter. De hade fått ett bar och gediget beslutsunderlag. Blodtrycket är min främsta behandlingsmetod och nyckel till återhämtning. Det kommer för alltid att bli livsviktigt för mig.


Träning/rehab
Den 18 juni, 3 dagar efter hemkomst, dristade jag mig att gå ut på en promenad på 2 kilometer. Den tog nästa en halvtimma, men det gick bra. Och sedan var det igång. Jag var ute och gick varje dag distanser mellan 2 och 3,2 km. Och det funkade. Jag gick till och med ner till affären och handlade, men det var inte mycket eftersom jag inte fick lyfta mer än 5 kg.


Blodtryck
Var i snitt denna månad 123/73. Helt OK. Känner biverkningar med sömnlöshet, trötthet, lättare bröstsmärtor, svårt att få upp puls, viktökning, oro, vätskeansamling i kroppen.

 

Då jag skrevs ut hade jag följande medicinering:

 

 

 

00:08

Antal

20:00

Antal

Omeprazol

40 mg

Actavis

X

1

 

 

Alfadil

4 mg

Pfizer

X

1

X

1

Atacand

16 mg

AstraZeneca

X

1

X

1

Carvedilol

25 mg

HAXAL

X

1

X

1

Cilaxoral

7,5 mg

Ferring

X

10

 (droppar)

 

Felodipin

10 mg

HEXAL

X

1

X

1

Salures

2,5 mg

Pfizer

X

2

 

 

Simavastin

40 mg

Teva

 

 

X

1

Trombyl

75 mg

Pzifzer

X

1

 

 

Moxonidin

0,2 mg

Actavis

X

1

 

 

 

Bilden visar alla piller och den dosask som jag var tvungen att skaffa, annars hade det blivit ohållbart. Så varje söndagkväll har jag en liten stund, då jag sitter och fyller på i dosasken.

 

 

JULI

Träning/rehab
Jag fortsatte med min powerwalks under juli månad. Jag hade bestämt mig att jag bara skulle komma tillbaka till löpningen och därmed Badwater till varje pris. Det vara bara att hänga i. I början av juli tog jag ett fyra dagars uppehåll för att låta kroppen vila. Jag var fortfarande starkt påverkad av allt och av min medicinering. Jag hade också sakta börjat öka distanserna upp mot 5 km. Den 8 juli var jag uppe tillsammans med Carina och vänner uppe i Kåsjön utanför Partille. Då provade jag på att simma lite. 400 m lugn crawl blev det. Jag blev förvånad över hur bra det gick.

 

 

Den 18 juli, en månad efter att jag hade börjat motionera, så powerwalkade jag upp till Östra sjukhuset, för jag skulle på återbesök där. Det var 5,6 km dit. Mycket uppför på vägen, men det funkade. Jag var väldigt glad över detta och såg det som en framgång. Kan tilläggas att jag var inte övermodig, utan tog bussen hem.


I slutet av denna månad började jag försiktigt med att göra situp:s med Total Core, som jag en gång i ett svagt ögonblick hade köpt på TV-shop. Den var inget för muskelbyggare, men den visade sig att vara ett utmärkt rehab-verktyg.


 I samma veva hade jag köpte mig ett par gå-stavar och övergick nu till stavgång. Från och med nu var det stavgång för hela slanten som gällde. Totalt powerwalkade jag och stavgick jag drygt 140 km den månaden, fördelat på 24 pass. Ganska OK. I slutet av månaden tog jag mig upp på mildistanserna. Den 27 juli, deltog jag i sommarens ultraintervaller. Då är tanken att man skall springa 10 km åtta gånger, med start vid midnatt och sedan start var tredje timma. Jag var med, fast jag sprang inte. Jag gick med stavar. Jag hängde med i 5 pass, sedan kände jag signaler att det fick räcka och avbröt då vidare deltagande. Men 50 km stavgång detta dygn var jag jättenöjd med. Jag hade hittills inte känt några komplikationer eller besvär. Allt var OK. Bilden är tagen på Stenkullens IP mellan regnskurarna, under den tredje intervallen. Jag gjorde alla fem 10-kilometersintervaller, på denna bana.

 

 

Den 26:e juli ändrades medicinering till:

 

 

 

 

00:08

Antal

20:00

Antal

Omeprazol

40 mg

Sandoz

X

1

 

 

Alfadil

4 mg

Pfizer

X

1

X

1

Atacand Plus

16 mg

AstraZeneca

X

1

X

1

Carvedilol

25 mg

HEXAL

X

1

X

1

Cilaxoral

7,5 mg

Ferring

X

10

 

 

Felodipin

10 mg

HEXAL

X

1

X

1

Simavastin

40 mg

Teva

 

 

X

1

Trombyl

75 mg

Pzifzer

X

1

 

 

 

Atacand 16 mg har bytts ut mot atacand plus 16 mg.

 

Blodtryck juli (genomsnitt för månaden):
119/72

 

AUGUSTI
Augusti månad blev det en rejäl ökning av distanserna och även mängde, Nästa alla stavgångspass låg runt 10 km och det blev längre. Jag var ute och gick så mycket jag kunde. Jag hittade till och med en ny väg jag aldrig hade sprungit.

 

 

Augusti blev väldigt träningsintensivt och kulminerade med Skövde Ultrafestival, den 25 augusti 2012. Normalt brukar jag delta i 48 timmarsloppet där, men i år fick jag nöja mig med ett 6 timmarslopp. Och jag sprang inte en meter. Däremot gick jag i 6 timmar nonstop, med en liten paus efter 3 timmar för blodtrycksmätning, som visade perfekt värde. Jag hann gå 35,6 km enligt min Garmin och det kändes kanonbra. Inga som helst problem! Augusti månad blev en träningsmånad i min smak. Jag stavgick och powerwalkade hela 201,5 km! I och med Skövde Ultra 6 timmars, kände jag för första gången och på allvar att jag kunde komma tillbaka till löpningen. Detta lopp blev en stor mental seger och även en stor fysisk framgång. Jag vågade börja tro på allvar, även om jag inte hade gett upp hoppet innan. Innan kunde jag bara drömma om det.

 


Jag utökade även styrketräningen, med att göra lättare övningar med en 5 kg hantel. Det var ju vad jag max fick lyfta.


Blodtryck augusti
123/74

 

SEPTEMBER
September månad började med att jag gifte mig med Carina den första. En vecka senare började jag att jobba halvtid. Jag fortsatte med stavgången, fast det blev ju inte lika mycket nu när jag jobbade. Däremot dristade jag mig att en morgon stavgå till jobbet. En nätt liten distans på 23,1 km. Det tog mig 3 tim 55 minuter och gav även detta, mersmak. Jag hade lovat både läkare och Carina att inte springa förrän jag fick ett OK. Det som skulle avgöra det hela var en ny CT-scan av aortan den 23 september. Den 23 september blev för mig ett ödesdatum, något jag väntade på, som ett barn väntar på julafton.


Den 12 september begick jag spinningpremiär. Då körde jag ett 45 minuters pass på lunchen. Det var så att Anders, en bekant till mig, hälsade på mig på sjukhuset slängde han ur sig en fråga om jag ville köra ett pass med honom då som instruktör på Rosa Dygnet.  Han är med och arrangerar Rosa Dygnet – en 25 timmarsspinning till förmån för Bröstcancerforskningen. Jag har aldrig varit instruktör på ett spinningpass förut, men sa att om jag var i form då skulle jag tänka på det.

 

Jag hade fortfarande problem med biverkningar. Förutom de vanliga jag nämnde förut började plötsligt min fötter att svullna upp. Jag hade ganska mycket vätska i kroppen. et var jobbigt och jag fick vid ett tillfälle ställa in ett stavgångspass, för jag fick inte ner fötterna i skorna.

 


I mitten av september insåg jag att om jag skall vara med på Rosa Dygnet, så måste jag börja träna. Naturligtvis ville jag köra alla 25 timmarna. Det har jag ju gjort sedan det började. Det skulle i så fall bli sjätte året i rad. Då gäller det att träna spinning. Rosa Dygnet skulle gå 27-28 oktober. Eftersom man kör helgen det blir vinter tid och startar 13:00 på lördag och slutar 13:00 på söndag, så blir det 25 timmar. Spinningen kändes bra. Jag beslutade mig att anta utmaningen under förutsättning att CT:n visade att allt var OK sedan den senaste scanningen.
Sista september fick jag besked att CT:n var OK, jag hade inga förändringar på min aortadissektion. Den hade legat stabilt, trots all träning. Glädjebesked. Samman dag tog jag mitt första löppass. Det blev en kort sträcka på 6,1 km. Jag ville börja lugnt.

 


Blodtryck September
123/76

 

OKTOBER
Oktober månad dominerades träningen av löpning och av spinning. Jag körde 7 spinningpass till, inklusive de pass jag och Anders satt och koreograferade inför Rosa Dygnet. Anders har också haft hemska motgångar med Crohns sjukdom och cancerbesked. Passet hade vi döpt till Trough hell and Back, med passande musik till. Vi hade halva passet var, där vi berättade våra historier och körde ett bildspel samtidigt.


Löpningen gick väldigt segt. Det blev inga långa distanser. De höll sig på ca 7 km. Längsta distansen var 13,3 km. Totalt blev det 12 löppass på mycket blygsamma 90 km, men jag höll ju fortfarande på med rehab. Så det fick jag finna mig i. Jag kunde i alla fall springa. Mitt stora problem här var medicineringen. Den gjorde mig väldigt svag. Trots att jag kände att jag hade orken, förmådde inte kroppen att springa så fort. Det var som att sitta fast i en lång gummisnodd som höll emot.


Fokuset låg på Rosa Dygnet. För en gångs skull kände jag mig nervös inför detta. Kanske för att jag skulle begå instruktörsdebut. Dessutom skulle jag inte köra mitt pass med Anders förrän klockan 7 på morgonen, efter 19 timmars spinning.


Den 27 till 28 oktober genomförde jag Rosa Dygnets alla timmar för 6:e året i följd. Detta var min absolut största seger efter dissektionen. Jag hade kontroll på blodtrycket hela tiden och jag mätte det nästan efter varje pass. Jag tog det väldigt lugnt på dessa pass, eftersom jag inte fick gå upp i puls. Det är omöjligt att köra alla dessa 25 entimmaspass, som om dom vore entimmaspass. Jag är detta år, liksom föregående år, tvungen att sänka kadens och köra på lite lättare belastning. I år lättade jag belastningen ytterligare lite grann. Huvudmålet i år vara att genomföra och inte köra slut på mig.

 


Mitt och Anders pass gick jättebra och vi fick mycket positiv feedback efter passet. Jätteroligt. Redan då kände jag mig som en vinnare. Efter detta dygn förstod jag att jag skulle kunna komma tillbaka till löpningen. Det var en period på kvällen som var jobbig, då kvällsmedicinen kickade in och jag blev seg i några timmar. Det var amlodipin 10 mg, alfadil 4 mg (alfablockerare), carvedilol 25 mg (betablockerare) och simavastatin 40 mg. Inte undra på att jag segade till. Men det var hanterbart.

 

Etfer mitt pass på morgonen var det dags för morgonmedicinerna. Då var det amlodipin 5 mg, Alfadil 4 mg, Atacand Plus 32/25 mg, Lasix retad 30 mg och trombyl 75 mg. Så det var ett ganska rejält lass mediciner jag tog då. Ingen hit att träna med dessa. Jag var då mitt i en utfasning av carvedilolen.


På tisdagen efter Rosa dygnet gjorde jag mitt sista träningspass. Ett grymt segt löppass på 10,6 km. Medicinerna ställde till det rejält med min träning och de flesta löppassen blev en kamp för att genomföra.


Den 4 oktober hade medicineringen reducerats:

 

 

 

 

00:08

Antal

20:00

Antal

Amlodipin

5 mg

Teva

X

1

 

 

Amlodipin

10 mg

Teva

 

 

X

1

Alfadil

4 mg

Pfizer

X

1

X

1

Atacand

32/25 mg

AstraZeneca

X

1

 

 

Carvedilol

25 mg

HEXAL

 

 

X

1

Lasix Retard

30 mg

 

X

1

 

 

Simavastin

40 mg

Teva

 

 

X

1

Trombyl

75 mg

Pzifzer

X

1

 

 

 

Omaprazol och Ciliaxoral tas endast vid behov fortsättningsvis. Atacanddosen hade dubblerats och byts ut till Atacand Plus

 

Blodtryck Oktober:
118/73

 

NOVEMBER
Jag fortsatte med löpträning och började växla ut lite mediciner. Den stora utmaningen denna månad, blev 6 timmarsloppet i Borås. Löppassen hade varit lite blandat. Ibland gick det bra och ibland var det jättetungt. Tävlingen i Borås blev en besvikelse. Del så var det segt redan från starten, men jag höll min plan. Vid ca 12 km började knät värka och vid ungefär 19 km, gjorde det så ont att jag hade tappat fart och kunde i princip inte springa mer. Jag bestämde mig för att bryta, men inte förrän jag har nått halvmaran. Jag fick gå de sista 2,5 kilometrarna och avbröt loppet efter drygt 3 timmar. Jag var dessutom jätteseg. Jag insåg senare att om inte mitt knä hade krånglat, hade det varit tveksamt om jag skulle kunnat hålla på i hela 6 timmar. Medicinerna var obönhörliga mot mig. Besvikelsen var i alla fall stor.

 


Jag tog ett långt löpuppehåll, på två veckor. För att läka knäet. Jag ersatte löpning med styrketräning istället, i rehadsyfte. Nu körde jag en rehab i rehaben. I slutet av månade blev det två löppass till, mest för att känna på knät. Totalt sprang jag 77 km den månaden. Inte mycket.


Den 4 november ändrades medicineringen igen:

 

 

Jag hade nu blivit av med Carvedilol – betablockeraren och statinet.

 

Blodtryck november 

116/73

 

DECEMBER
I början av december var jag åter igång med löpingen, men på korta distanser som 6 – 8 km. I mitten av december började knäet värka igen och jag var tvungen att hålla mig stilla. Jag hade totalt samlat ihop 1557,4 km löpning under 2012. På löparforumet jogg.se finns en tråd om att Sverige är 1572 km långt och att man skulle springa detta under ett år. Det målet ville jag gärna nå och bestämde mig för det. Jag sprang ett pass den 21 december med mycket knäsmärta på 7,3 km. Den 27 december, gjorde jag ett sista försök att nå denna gräns. Det blev en grym kamp mot smärta och det gick på renvilja. Efterår kunde jag summera min årstotal till 1572,2 km. Det gjorde att jag kunde slå igen träningsboken för 2012 och ändå vara nöjd. December genererade 64,4 km löpning totalt. I normala fall en hyfsad veckodos av löpning.

 

MARS 2013

Skövde 6 timmars. jag gjorde ett försök att nå maratondistansen. Trots bra förberedelser, kunde jag inte nå denna åtråvärda distans. Jag missade maraton med 206 m! Väldigt surt och jag var väldigt besviken. Men det är bara att gilla läget. Men som Ni ser på bilden var jag inte riktigt erdo för detta än. Övervikten och artrosen jobbar mot mig. Tomas Frykenmo tog bilden.

 

BORLÄNGE 6 TIMMARS DEN 6 APRIL

Nu var det dags för ett nytt försök upp i Borlänge. På en 1583 m lång nästan kvadratisk bana som var helt platt. Gick det betydligt bättre. Men det satt långt inne. Hjärtflimmer innan start och hjärtflimmer under de sista två varven ställde till det och som vanligt båkade artrosen i höger knä. Men jag klippte distansen och som grädde på moset, kunde jag äve få de 206 metrarna jag missade i Skövde. Som bilden visar. På knappt 11 månader har det hunnit hända en del och framsteg har kommit. Bilden från Borlänge är tagen av James Last. Detta lopp innebar en enormt stor seger och det var den framgång jag behövde. Nu känns det för första gången som om jag är tillbaka på banan. Men jag har fortfarande en bra bit att vandra innan jag måt slutmålet - Badwater.