VAD VAR DET SOM HÄNDE MIG?

Fredagen den 11 maj 2012 lär jag aldrig någonsin glömma. Dagen innan Göteborgsvarvet, så var jag nere på Sportmässan som hör till tävling. Tanken var att jag skulle jobba i en monter och hjälpa till med att sälja kläder från 2XU. Jag gjorde det förra året och det var riktigt roligt. Strax innan det var dags att börja, stannade jag till i montern som sålde strumpor och artiklar för märket Seger och skulle redogöra för sockarna jag hade fått av dom. Klockan var då ungefär kvart i 11. Då hade jag varit där i cirka en halvtimma. Vis av erfarenhet visste jag att vara ute i god tid för att hinna parkera bilen, hämta nummerlappen och själv ta en titt på mässan. Jag skulle börja jobba kl 11, så det var ingen stress.

 

 

Men där i Segers monter, helt plötsligt, utan förvarning och som en blixt från klar himmel, kom en fruktansvärd smärta i bröstet som strålade ut mot ryggen. Det var omöjligt att stå upprätt och jag knäade ner mot golvet. Samtidigt kände jag hur svetten bara bröt ut och rann på mig. Blixtsnabbt gick tankarna mot mina två flimmerepisoder tidigare i veckan, men lika snabbt avfärdade jag att det skulle vara något med hjärtat. Jag var ganska övertygad att jag hade njursten igen, som jag hade 2005 och det var njurstenen som orsakade dessa smärtor nu. Det var vad jag kunde komma på. Smärtan varade nog inte så länge, men den kändes evighetslång för mig. Jag kunde ta mig upp på en stol alldeles intill och satt på denna och stirrade rakt fram, fullt koncentrerad på att inte skrika. Tankarna for genom skallen. Var detta verkligen njursten? Inte kunde jag minnas att det gjorde så ont. Jag hade precis rest mig upp ur stolen, så kom en ny attack som tvingade mig tillbaka i stolen. Det gjorde ont och jag vred mig där jag satt. Nu insåg jag att det inte skulle fungera att stå i en monter på en intensiv sportmässa. Jag tog mig bort till montern där jag skulle jobba och fick tag i den tjejen som jobbade där och fick förklarat situationen för henne och att jag inte kunde jobba denna dag.


I montern mitt emot stod Mary och Rune Larsson och sålde vätskebälten. Jag tänkte passa på att byta ett par ord med dom innan jag åkte hem. Först stod jag och pratade med Mary ett tag, för Rune var upptagen med kunder. Efter ca 5 min kom han över och vi hälsade. Nästa samtidigt kom en ny smärtattack, inte lika intensiv som de första och jag grinade till rejält. Jag fick förklara vad som hade hänt. Rune frågade om jag vill prova en Losec, vilket jag inte tackade nej till. Jag förstod ju fortfarande inte vad det egentligen var som hade inträffat och därmed inte allvaret i situationen. Vi stod väl och pratade ca 5 minuter till, men det funkade inte. Smärtorna kom och gick. Det var bara att pallra sig hemåt.


Precis när jag hade kommit ut från mässan i friidrottens hus, mötte jag Ultratiratleten och min vän Kari Martens som var på väg in. Han skulle också hjälpa till i en monter och promota sin nya bok som skulle släppas snart. Kari såg ju hur det var fatt med mig och jag gav honom en resumé och sa att jag var på väg hem för att lägga mig och vila. Jag ville ju inte missa tävlingen imorgon. Dessutom trodde jag fortfarande att det var njursten som djävlades med mig och jag hade kvar Voltaren stolpiller hemma, från den förra sejouren. Dom hade hjälpt bra. Fick jag bara ta en sådan och vila så skulle det ordna sig (trodde jag).


Jag fortsatte bort mot bilen. Nu var det ingen intensiv värk, men det molade rejält och jag kände att pulsen var riktigt hög. Även att jag svettades. På väg bort mot bilen mötte jag ytterligare bekanta som jag stannade och pratade med, vilket fördröjde hemfärden ytterligare och dessutom gjorde det ju inte så där himla ont längre, det var ”bara” molvärk och några ”lättare” smärtstötar. Till slut kom jag fram till bilen, bara det kändes som en evighet och det tog mig nästa 10 minuter att köra ut från p-platsen på Dalens fält, korsa rondellen på Margeretebergsgatan och köra genom Margeretebergsgatan ut till Dag Hammarskjöldsleden.  Inne i Götatunneln kom det återigen en rejäl smärtattack och jag gjorde allt för att ignorera den och ha koll på körningen. Det var tursamt nog inte så intensivt att jag måste stanna, men jag körde ändå försiktigt hem. Det var full fokus på körningen och få komma hem och slänga mig i soffan. Men var detta verkligen njursten?


Knappt 10 minuter senare kunde jag parkera bilen där hemma och ta mig upp till lägenheten. I hissen på vägen upp slog smärtan till igen. Denna gång rejält och jag kunde knappt stå upp i hissen, utan fick hålla mig i en ledstång inne i hissen. Med stor möda tog jag mig in i lägenheten och satte mig på hallbyrån. Nu kom jag till insikten att det inte skulle funka att lägga sig i soffan och vänta på att detta gick över. Detta var inte något med hjärtat och det var inte njursten. Smärtan kom inte från en distinkt punkt i bröstet, utan från olika ställen, som om den rörde sig. Det var nu jag insåg att det var något annat, nu kom oron. Jag visste inte vad det var som hände. Min första instinkt var att hålla huvudet kallt och vara praktisk i denna situation. Att jag måste till akuten var det ingen som helst tvekan om nu, det kände jag instinktivt. Det hade gått en bra bit över en timma sedan jag fick den första smärtan och det var bara att ge sig av.


Men så kom jag på att jag var träningsklädd, så jag måste byta om. Jag tog av mig träningskläderna och duschade snabbt. Bytte sedan om till vanliga kläder. Därefter packade jag som vanligt min lilla rygga, med ”akuten survival kit”. Denna rygga innehåller lite läsning i form av tidningar och böcker, laddare till telefonen, papper, penna och lite annat som är bra att ha under långa väntetider på akuten, som det brukar bli. Jag tar alltid med mig en sådan väska när jag skall åka in till akuten. Denna gång var inget undantag. När allt var klart, drog jag mig åter ner till bilen och körde upp till Östra sjukhusets akutmottagning. Medan jag körde upp till akuten, passade jag på att ringa Carina och tala in ett meddelande om vad som var på gång.


Väl uppe på Östra körde jag till den den närmaste incheckningsparkeringen och letade plats där, när jag såg att det var fullt dör körde jag till den bortre incheckningsparkeringen gick bort till P-automaten, checkade in bilen, så att jag inte behövde tänka på att springa ut och lägga på mer pengar senare. Därefter gick jag de sista 300 metrarna (min uppskattning) till akuten. När jag närmade mig byggnaden, kom den riktiga smärtan. En våg av smärta som var mycket värre, än den jag upplevde på sportmässan. Jag knäade till ordentligt och höll mig i ett fönsterbleck, det var omöjligt att stå upprätt och för egen maskin. Detta skedde precis utanför akutmottagningen och jag såg i ögonvrån hur några ansikten vreds mot mitt håll. Jag hade stannat till utanför fönstret på ambulansmottagningen och dom undrade nog vad jag höll på med.

 

 

Det var ytterligare ca 50 m kvar till entrédörren (som ligger till höger i ovanstående bild) och nu hade jag så ont nu att jag knappt kunde gå. Jag visste sedan förut att det fanns en lucka man skulle knacka på om man hade bröstsmärtor. Att ta en nummerlapp hade jag ingen tanke på. Jag fick uppbåda allt jag hade i viljeväg för att ta mig fram till denna lucka. Jag hade hållit mig i dörrkarmen vid ingången. När jag var nästan fram kom det ut två vitklädda människor och fångade upp mig, den ena hade en rullbår med sig och de fick upp mig på den. Jag jämrade mig högt av smärta hela tiden. De inne på ambulansintaget hade sett mig stappla på utsidan och fattat att något var på tok. Smärtan kom inte från en distinkt punkt nu, utan liksom rörde sig, men strålade ut mot ryggen. Jag hade äntligen kommit fram. Jag uppskattar att klockan var ca 12:45. Det hade gått ca 2 timmar från min första smärtkänning. Men nu var jag äntligen framme vid akuten.

 

 

Inne på akuten

Det var riktigt stökigt inledningsvis när jag kom in. Personalen försökte mäta blodtryck på mig, men de lyckades inte. Jag hade nu så ont att jag inte kunde ligga still, utan hoppade upp från britsen och knäade ihop på golvet. Nu skrek jag rakt ut. Dom frågade mig var det gjorde ont och jag kunde inte förklara eftersom smärtan flyttade sig. Det gjorde mig ganska panikslagen. Jag försökte mellan krystningar berätta. Nu var jag tillbaka på britsen och två stycken höll mig kvar medan den tredje tog blodtrycket. Jag ficka höra senare att det var 215/125. Men nu var jag i princip i ett chocktillstånd. De ville fästa någon nål på mig, men det gick inte eftersom jag inte kunde ligga still. Ganska snart fick jag en ketogan morfinspruta, men den hjälpte inte så mycket, så jag fick en till ganska raskt därefter. Jag vet inte hur långt det gick mellan dessa, men jag gissar att det inte var så lång tid emellan dessa.

 


Hur som helst kände jag att smärtan började släppa, men inte helt. Det var nog då som dom kunde ta mitt blodtryck. Jag kom bara ihåg att jag var rejält uppskärrad och kände mig nästan desperat. Att någonting var riktigt, riktigt fel förstod jag nu. I detta läge efter andra sprutan kunde de även fästa EKG på mig och jag hörde i bakgrunden att det var inget fel på EKG:t, precis som jag själv misstänkte. Det var fullständigt kaos i mitt huvud och jag började tappa fokus på min omgivning. Sjuksköterskorna frågade om jag fortfarande hade ont och jag svarade att jag hade ganska ont, men att det nu var ”hanterbart”. Det svaret dög inte och jag fick en tredje morfinspruta. Efter den blev allting som en stor flummig dimma och jag minns inte vad som hände exakt. Jag minns bara att smärtan försvann och det kändes som om jag låg i en jättestor bädd med mjukt dun. Röster hördes ibland långt bort och ibland upplevde jag dom som om de var alldeles intill. Men smärtan var borta och lite också av den paniken jag fick när jag kom in. Personalens lugna och professionella uppträdande ingav mig en trygghet och jag kunde känna att jag var i rätta händer. Det jag minns från detta var väldigt traumatiskt.


Jag hade tydligen fort som attan körts ner för att göra en CT (datortomografi eller skiktröntgen). Detta minns jag inte så mycket av. Jag har ett diffust minne av att jag flyttades över från en brits till en annan med hjälp av en plåt man lagt under mig. Troligtvis var detta när man flyttade över mig till britsen på CT:n. Efter denna CT kunde man fastställa att det rörde sig om en aorta dissektion tyb B. Dissektionen hade gått hela vägen, startat efter aortabågen och gått hela vägen ner till ljumsken, där aortan delar sig ut till benen. Men det visste jag inte då eller också hade jag helt enkelt inte tagit in det, för jag var fortfarande inte klar på vad jag hade råkat ut för. Det enda jag nu förstod, var att det var allvarligt och jag var ganska glad att jag då var fullpumpad med morfin och avslappnad, annars hade jag nog varit synnerligen uppriven.


Jag var uppe på någon sal, men jag visste inte om jag var på avdelning eller tillbaka på akuten, då jag helt plötsligt upptäckte att Carina stod intill mig. Jag fattade inte hur Hon hade kommit dit och hur Hon visste att jag var här på akuten. Men jag hade ju ringt och pratat in ett meddelande. Från det jag hade kommit in på akuten, så tappade jag alla som helst begrepp om tid och rum. Jag hade ingen aning om vad klockan var. Jag hade inte heller ont, jag var i ett rejält töcken, där jag kunde uppfatta och komma ihåg spridda fragment om vad som hände runt omkring mig. I alla fall kom jag ihåg att jag hörde någon säga att jag skulle köras över till Sahlgrenska, eftersom de hade bättre kompetens och bättre utrustning där. Den första journalanteckningen gjordes 13:09 och då gjordes bedömningen aortadissektion, men det var oklart om det var en typ A eller en typ B.

 

På Sahlgrenska

Redan samma eftermiddag eller kväll (den 11 maj) blev jag transporterad med ambulans över till Sahlgrenska sjukhuset och hamnade på CIVA (bilaga 1). Jag kommer inte ihåg så våldsamt mycket mer än att det var ett mörkt rum med en helvetes massa apparater – mätutrustning, övervakningsutrustning, droppställ etc. Det var två platser på rummet och det var alltid minst en personal därinne. Alltid. Vi blev aldrig lämnade ensamma på CIVA. De hade riktigt järnkoll på oss som låg där inne. Om jag rörde mig eller gjorde det minsta ljud, var man där och kollade apparater och mätinstrument. Jag tror inte jag kunde varit på ett bättre ställe då, än just CIVA. Det var verkligen avancerad utrusning där och gav mig nästan lite Star Trek-känsla. Och jag kommer fortfarande inte ihåg hur i helskotta jag kom dit. Bilden nedan är tagen av personalen och Ni kan ju se att jag är långta borta i en annan galax. Jag har inget som helst minne av att denna bild togs.

 


Det var här jag fick höra vad som hade hänt. Sköterskorna sa något om aortan och något konstigt ord efter det, som jag inte uppfattade. Det jag däremot fattade var detta med aorta och att det var något med den. Insikten att jag låg på någon sorts intensivvårdsavdelning (visste inte att det hette CIVA då) gjorde att jag stelnade till och en kall kår gick igenom mig. Hur allvarligt var detta? Kommer jag att dö? En våg av ångest svepte genom mig. Detta minns jag tyvärr mycket tydligt och jag tänkte på Carina, som redan drog ett tungt lass med sitt jobb och sin allvarligt sjuka pappa. Skulle Hon få detta på halsen också? Skulle Hon organisera min begravning. Jag blev rejält skärrad. Vi som inte hunnit gifta oss, som vi pratat så mycket om. Hur fan skulle detta sluta? Var detta slutet för mig? Var det så här jag skulle gå hädan? Ähhh, va fan…  Nu funderade jag allvarligt på att be personalen hämta en vigselförrättare och få en nödvigsel arrangerad, så att om jag nu skulle slockna, så skulle jag göra det som gift. Det skulle dessutom underlätta för Carina. Ut i fall att det skulle gå åt fanders. Jag låg också och tänkte ut praktiska detaljer, samtidigt som jag låg där och grät för mig själv. Hur sjutton kan man ligga och bli så kyligt praktiskt mitt upp i allt? Jag kände definitivt inte igen mig själv. Det måste gett utslag på personalens monitorer, för ögonblicket efter var de hos mig och undrade vad som stod på. Vilket jag egentligen också undrade. Jag fick nog mer morfin eller lugnande, för jag minns inte så mycket sedan. Carina hade anslutit till CIVA, men jag minns inte när Hon kom dit. Hon hade varit där nästan hela tiden sedan jag kom dit.


Behandlingen man satte in här, bestod i att sänka mitt blodtryck. Det gjorde man och det gjorde man brutalt. Läkarna langade fram allt vad som stod att finna i blodtryckssänkande mediciner. Det var tabletter och det intravenöst via dropp. Jag hade hur mycket slangar och dropp som helst, vilket gjorde att jag i princip inte kunde röra mig. Det var ytterst lite. Dessutom hade de satt en kateter i snoppen på mig, så jag behövde inte bekymra mig om att gå på kuggen. Utöver allt detta så var det övervak med EKG. Blodtrycksmanschett som pumpade upp med jämna mellanrum och en artärnål på höger hand. Den mätte blodtrycket kontinuerligt på mig. Jag var ett virrvarr av slangar och diverse prylar. Utöver allt detta hade man fäst en CVK (Central VenKateter) i halsen alldeles under hakan (på samma sätt som tjejen på bilden nedan, visar). Personalen har nog passat på att göra detta när jag varit ”neddrogad” med morfin och lite annat smått och gott, för jag kan inte komma ihåg att jag har känt något av allt detta. Som pricken över i:et låg jag också med en syrgasmask. Jag kan mycket väl så här i efterhand förstå att det måste sett väldigt dramatiskt ut för en besökare utifrån. Lägg då till CIVA-rummet i sig och alla instrument runt omkring mig förstärker den effekten.

 

 

På CIVA låg jag i 8 dagar, innan edn akuta faran var över och man hade kontroll på situationen. Jag överflyttades till avd 96 - HIA (HjärtIntensiv Avdelning) på Sahlgrenska här låg jag ytterligare några dagar innan jag transporterades tillbaka till Östra sjukhuset. Det skulle ta hela 35 dagar innan jag kunde lämna sjukhuset och få åka hem. Av dessa 35 dagar tillbringade jag 24 dagar på intensivvårdsavdelningar. En fruktansvärd resa som jag aldrig kommer att glömma.

 

Vetskapen att jag kommer att få leva resten av mitt liv med en söndersliten aorta, är inte rolig och det skapar stundtals oro inom mig. Detta beroende på medvetenheten att denna skada inom mig har avsevärt förkortat min livslängd. Förutom att träna måste jag också leva på ett annat sätt och även tänka på ett annat sätt. Jag måste också läsa mer om detta, sätta mig in i situationen och åkomman för att hitta det ultimata sättet att krama ur några år till ur den här kroppen.

 

I samband med dissektionen så har jag även ådrogit mig en aortaneurym. Detta innebär att aortan vidgar sig i sidled (åderbrock), ungefär som en gummislanng som sväller upp. I vanliga fall när en aortaaneurysm inträffar, så är det oftast på ett enskilt ställe på aortan. Om ingenting görs, kommer den att svälla upp tills den brister. En normalstor aorta har en diameter på 25 mm. När aortan sväller upp och blir över 30 mm, ställs diagnosen aneurysm. Vid 50 - 55 mm, då öppnar man bröstkorgen och opererar. Då är risken för bristning överhängande. Eftersom det innersta lagret har slitits upp, så innebär det att aortaväggen försvagats med en tredjedel. Därför har man mätt upp att min aorta är 43 mm tjock. Men i mitt fall går aneurysmen helea vägen där dissektionen har gått. Nu sväller inte en aoreta upp med någon stor hastighet. Att göra en CT-scan en gång om året räcker i de flesta fall mycket väl.

 

Aortadissektion eller aortoaneurysm är en fruktansvärt lömsk åkomma, som slår till helt utan någon som helst förvarning. Det gäller att förebygga så mycket som möjligt. Det kan Ni läsa om under avsnittet "Hur förebygga?"